Sandra Leone

Jag simmade som en fisk i en för trång skål. Så att varje gång jag skulle vrida mig för att lägga mig bekvämare gneds hela kroppen mot glaset och det gjorde förfärligt ont.

Jag började äta mindre så att även jag skulle passa in där i glasskålen tillsammans med de andra, men de fortsatte titta konstigt på mig. Tillslut var listorna med ”mellanmålsförslag” och matrestriktioner så många och mina ben så trötta efter all löpning innan frukosten att jag inte visste hur jag skulle fortsätta.  

En dag så började jag knacka lite i kanten på glasskålen och plötsligt öppnades ett litet hål. I hålet kastade jag ut all min kreativitet och lät den flyga fritt. Jag fotograferade, ritade, skrev och så en dag, helt oväntat, var det någon som ropade tillbaka från hålet.  Jag kunde inte tro att det var sant så jag började kasta ut flera fotografier och betraktelser ur hålet. I takt med det blev denna person inte ensam utan det samlades en hel hög med vackra människor på andra sidan glasskålen som ropade till mig, peppade mig och gjorde mig stark.

Jag började växa igen så att glasskålen ännu en gång blev för liten men jag började inse att det inte var kroppen som växte utan hela mitt sinne. Varje dag gick jag till hålet i glasskålen och varje dag var det någon som ropade tillbaka något om världen utanför. Den var storslagen och jag undrade hur jag skulle få bli en del av den.

Jag använde helgerna till att ibland krypa ut ur det lilla hålet i glasskålen för att andas lite och så mycket jag fick se. Jag började se Göteborg med nya ögon, jag såg det vackra i rykande tekoppar på kvällen, jag var kreativ och jag var verkligen lycklig. Jag lärde mig om feminism och att det felet inte låg i mig som jag trott i nästan två års tid. Jag lärde mig att det faktiskt finns människor som har likadana intressen som jag och jag lärde mig att det finns människor som kan älska mig för mig. Så jag ålade mig ur hålet tills måndagen började och jag fick krypa tillbaka igenom tillbaka till glasskålen.

Under de tre åren jag suttit där i min skål har hålet blivit lite större. Till en början försökte jag täcka över det så att ingen skulle se men jag slutade snart för jag märkte att väggarna började rasa ohejdat kring mig. Det gjorde ingenting alls utan jag det blev helt enkelt så att jag klev ur glasskålen lite oftare.

Så mitt liv utanför glasskålen blandades med livet inuti men nu var hålet så stort att det inte längre gjorde ont att vända på sig och sträcka på kroppen. Glasskålen var skolan, hålet var bloggen och de ropande var ni. Jag tar studenten idag och i samtidigt kliver jag ur glasskålen för alltid. Hej på er.