Sandra Leone

1, 2, 3

 

I veckan har jag lyssnat på fyra sommarprat under tiden jag jobat; Nina Hemmingssons, Kakans, Clara Henrys och Lisa Marklunds. Alla har berört feminismen och kvinnokampen på olika sätt och berättat hur de blivit bemötta med hot om våldtäkt, mord och andra helt fruktansvärda saker. Det värsta med detta är att det enda de gjort är att öppna munnen och tala om deras åsikt, något som hälften av jordens befolkning gör dagligen utan problem eller hot som följd. 

 

När Nina Hemmingsson berättade om hur hennes bröst blivit inspekterade av killarna i klassen i tonåren ville jag kräkas ner i blommorna som jag i och för sig redan höll på att sprida ut hönsbajs över (aka gödsel). Eller när Kakan berättade hur hon fått hot om hur män vill vådta henne och lämna henne död och blodig på den kalla marken behövde jag släppa alla spadar och verktyg jag höll i för att inte kasta iväg dem och skrika av vanmakt. Jag förstår att det finns de som säger att de hatar män. Jag fattar verkligen det och det gör så vansinnigt ont men samtidigt har dessa kvinnor lärt mig att det inte spelar någon roll vad jag gör eller hur jag ser ut eftersom jag ändå kommer bli bedömd med granskad av människor så jag, vi, kan lika gärna göra vad fan vi vill.