Sandra Leone

 

Vi sitter i studiehallen med varsin urdrucken kopp kaffe framför oss. Du lutar dig emot mig och kupar handen om min haka och kind; säger att du måste gå. Du kysser mig och håller kvar länge. Jag vet att jag måste släppa taget om dig annars kommer jag aldrig kunna låta dig gå. Värmen från dig letar sig igenom hela mig och jag vet inte om vi stått där i sekunder eller minuter. Har vi hela studiehallen stirrande på oss som undrar om våra läppar helt enkelt vuxit fast i varandra? Tillslut måste jag putta iväg dig fastän jag skulle vilja stå där hela dagen, natten och resten av livet med dina läppar mot mina och dina händer om mig. Du ser inte förvånad ut över att ha blivit bortknuffad. Du ler för du tänker samma sak.