Sandra Leone

▲

plantera och att växa.

 

Jag har inte fatta hur det här skolåret slagit på mig. Jag har jag malt mig igenom varje tenta och frenetiskt tuggat på pennan när något varit extra svårt, jag har gråtit mig till sömns och gråtit mig till vakenhet. Det är svårt att hantera sommarlovet efter att ha haft hela året fyllt med plugg och måsten. Att aldrig ha kunnat vila för att en alltid kan prestera lite till. Och lite till. Och lite till... Jag tänkte att sommaren skulle bli min frihet men känslorna blev fel och jag känner inte för sommaren som jag trodde att jag skulle, och står därför lika handfallen ändå. Det blev sådär det inte skulle bli. Så jag klappar mig på axel och tröstar "Det är okej att det känns såhär, det är okej att det blev fel". Jag säger sådär som jag så många gånger borde sagt till mig själv under året.

I sommar ska jag plantera om så att jag kan blomma till hösten. 

oj, jag var exakt likadan efter frankrike. allt bara slog konstigt. tänkte att alla problem skulle försvinna, "bara jag kom hem" men så kom nya och nya ledsna känslor. fint att du känner samma. det är okej. allt som vill kännas får kännas, ingen idé att gömma undan.

Oj, Sandra, då... Jag förstår att det kan bli ett enormt anti-klimax när sommaren väl kommer - att man inte är nöjd med att slit man gjort fastän man faktiskt presterat fasligt bra, att man känner att kanske var det inte värt det ändå, och kanske är inte denna sommar den befrielse jag trodde det skulle bli. Man blir överväldigad av klumpen i magen som gör att man inte kan slappna av trots att det är det man sett fram emot att göra, så länge....
Jag hoppas du tråcklar ut dessa känslor, och kan komma till ro under sommaren ändå. Men låt dig vara hopplöst ledsen om så behövs, för det är en känsla som ska få finnas.

sommaren har ju bara börjat.. tror du inte att du behöver lite tid att landa i att va ledig och så? att kroppen är så pressad o stressad nu att du inte kan slappna av ändå? Kram iallfall! <3

Men åh så himla fint sagt och så viktigt att inse ändå, det där med att en alltid bara försöker överleva och inte alltid lyckas med mer än det och att acceptera ändå att det är så livet är. För faktumet att man tog sig igenom det är ju ändå det enda som verkligen betyder något. Ta det lugnt, fina du, och tillåt dig själv att gro tills det finns tid och energi för mer <3

Åh vad fint du skriver. Precis på pricken hur det känns för mig efter första terminen på universitetet.

På något sätt förstår jag hur du känner <3