Sandra Leone

Att romantisera livet faller sig ofta naturligt slog det mig när jag satt och dinglade med benen på en jättehög parkbänk en bit från Stigbergstorget. Som sällskap hade jag två megabra pojkar och sommarsolen. Vi satt och åt pastasallad som tre timmar tidigare legat djupfryst tillsammans med annan överbliven mat ifrån studentfesten och var därför en fortfarande ganska djupfryst klump. På Järntorget hade vi också köpt jordgubbar för 20 kr som kunde hålla detta låga pris endast för att de inte var estetiskt vackra.  När vi packat ihop vår oromantiska picknick och ätit upp nästan alla de vanskapta jordgubbarna promenerar en dam förbi och rakt in i den stora högen hundbajs som vi tre kommenterat tidigare. Jag bara gapar och tänker ”Hur kunde hon missa den?” medan pojkarna skrattar och solen lyser upp deras ansikten.

Trots att livet är så fruktansvärt oromantiskt emellanåt fanns stunderna idag då vi gick in i trånga skivbutiker som sålde gamla böcker och vinyler. Eller när ett av våra stopp på väg till vagnen blev Hemköp för att en i vårt lilla gäng försäkrade oss om att detta var den bästa Hemköp som fanns men ändå kom vi ut med en juice som smakade morotsblast. Jag känner ändå när solen försvunnit bland träden:

”Livet vilken grej!”