Sandra Leone

God morgon (ungefär) kära läsare. Jag är ganska precis hemkommen från Finland och min pappa. Min väska däremot stannade en natt till i Helsingfors eftersom den inte hann med planet men den beräknas dyka upp vid tre. Hoppas att ni har haft en fantastisk julhelg och känner er utvilade. Min jul har varit den bästa på många sätt även om allt blivit annorlunda och oförutsägbart. 

 

Jag har haft privilegiet att få fira jul tillsamans med båda mina föräldrar i alla år, trots att jag är ett skilsmässobarn. Men i år, i och med pappas flytt till Finland var det inte möjligt. Det var i alla fall bestämt att jag skulle fira med honom i år. Så den 22 december dimper jag ner i det lilla samhället där han bor och möts av vintervita vägar och snötyngda grenar; en enorm kontrast mot de gråvita skyarna i Gbg. Min jul firades först med uppersittarkväll hos några bekanta som inte hade något emot att störas i julstöket, julafton var vi på nytt besök och vi skyndade från bilen förbi de -18 graderna in till julstjärnor, kardemummakaffe och öppen spis. Det här är också första julen som jag inte önskat mig något alls. Jag tror att det har befriat mig från mycket julstress. Det är nämligen så att i detta lilla samhälle där pappa bor är allt stängt på juldagen och annandagen. Alltså ALLT. Därför har jag varit sluppit mellandagshysterin som uppmuntarar till köp, Köp, KÖP. KÖP ALLT DU INTE FICK! Det är avsaknaden av konsumtionshest som fått mig att njuta av knarrande snö och kylan som biter i kinderna och att sedan få komma in till ett julpyntat hem och dricka glögg med russin och mandel.

 

Visst låg det ett fåtal paket till mig under granen till mig. Det var presentkort i favoritbutikerna men också en cykel till läkare utan gränser och en donation till ung cancer och de gåvorna har verkligen känts som de finaste i hela världen. 

Kramar