Sandra Leone

▲

att begrunda verkligheten mitt i det berusande livet.

 

Jag har gråtit till två böcker i hela mitt liv. Det här är den andra.

Det var till den grad att att jag var tvungen att vända bort huvudet mot fönstret för att inte han som satt brevid mig på tåget (han, visserligen också djupt försjunken i en bok) skulle undra vad som var på tok. 

Det var inte det att jag inte ville berätta.

Jag ville gärna berätta.

Jag ville berätta om de roliga beskrivningarna och alla tankar som Paloma och madame Michel väckt.

Där mellan snyftningarna och mitt krossade hjärta trodde jag att jag nästan funnit meningen med mitt liv.

Men nu var jag tillbaka i verkligenheten och boken var utläst och det fanns bara blanka vita sidor kvar att bläddra förbi. Men världen, ja den är alltid kvar.

 

Ja det var jag inte alls beredd på, men tyvärr är sådant som sker :(

Super coolt då det ser lite "gammeldags" ut :D

Jättefina bilder! Som vanligt, hihi.

den måste jag läsa.

När en bok berör så pass är det verkligen en bra bok!!

grät också till den boken. den är ju så sorglig och så vacker. vilken va den första boken du grät till?

Den är fin

Den här måste man läsa ju! Och vilken fin blogg du har, verkligen inspirerande och egen, väldigt väldigt fin!